En vacker dag kanske...

Tankarna som jag haft ett tag nu vill inte gå över. Hela tiden finns de där. I söndags natt och inatt mer än vanligt.
Hatar att tänka och känna som jag gör. Jag måste göra något för att det ska gå över.. men frågan är om det kommer gå över. Känns inte så. Varför gör man som man gör? Varför känner man som man känner? Varför tänker man som man tänker? Ensamhet..
Lovade mig själv för flera år sedan att inte tänka på eller dra upp det som varit eftersom jag gjorde valet att fortsätta. Men det är svårt att låta bli när vissa saker kommer fram.
De jävla tårarna vill bara rinna och det är fruktansvärt jobbigt! Vill bara vara ifred och slippa träffa människor. En vacker dag kanske det går över..det är vad jag hoppas på i alla fall. Eller så kommer kollapsen som ett brev på posten. Känner att det är jävligt nära nu.
 
I söndags hade vi kalas för Elias som fyllde år i måndags. Ångest som vanligt över att behöva vistas i samma rum som människor som ger mig negativ energi och som jag blir irriterad över att bara se och som jag faktiskt inte tycker om. Det ger mig också ångest, att jag känner som jag gör. Jobbigt att behöva känna så i mitt egna hem. Jobbiga tider nu, fruktansvärt jobbiga tider. 
 
Julen står för dörren och med den även den jävla ångesten. Tycker speciellt att mina barn förtjänar en fin jul med nära och kära och glada miner. Hur ska jag hitta den sanna glädjen när jag känner och tänker som jag gör. På något sätt ska jag göra det, för jag förtjänar fan att vara glad och må bra och mina barn förtjänar en mamma som mår bra och är glad.
 
 
En vacker dag..som gärna får komma väldigt snart.
 
Känslor